Under en period hade Therese Lindgrens värld blivit allt mindre. Panikattackerna gjorde att hon undvek situationer som skrämde henne, och till slut lämnade hon knappt sitt kvarter. Hon var sjukskriven, isolerad och hård mot sig själv.

Så dök en efterlysning upp på Facebook. En hund behövde ett jourhem. Therese sa ja.

Hunden som kom till henne behövde lära sig att gå i koppel och att leva inomhus. Men han kom också med något som hon hade svårt att ge sig själv: en glädje som inte var beroende av vad hon orkade prestera. Han var glad att se henne, också de dagar hon själv inte tyckte att hon räckte till.

JOURHUNDEN SOM FÖRÄNDRADE VARDAGEN

Therese beskriver hur omsorgen om hunden flyttade hennes fokus. Från att ständigt känna efter hur hon själv mådde till att också se vad någon annan behövde. Hunden behövde gå ut. Han behövde hjälp att förstå sin nya tillvaro. Och hon ville finnas där för honom.

Förändringen blev påtaglig. Efter nio månader då hon mest hade varit hemma började hon gå ut på promenader fem gånger om dagen. När hon berättar om den tiden återkommer hon både till närheten och till vardagens konkreta ansvar: att gå upp, ta sig ut och ta hand om ett djur.

Det är hennes egen erfarenhet av vad relationen betydde under en period av psykisk ohälsa. Hon beskriver den första jourhunden som ett av de djur som lämnat starkast avtryck i hennes liv. Upplevelsen blev också en anledning att fortsätta ta emot djur som behövde hjälp.

EN ANDRA CHANS KRÄVER MER ÄN ETT STORT HJÄRTA

Att vara jourhem innebär att låta ett djur bo hos en under tiden fram till ett nytt, permanent hem. För Therese har det inneburit möten med många olika djur och lika många tillfällen att upptäcka hur mycket hon fortfarande har att lära.

Ett av de mest krävande jourdjuren var oväntat litet: en degu, en sorts gnagare. Djurets tidigare sällskap hade dött, och han skulle bo hos henne i väntan på att få flytta till en ny flock. Behovet av kontakt och aktivering tog betydligt mer tid än hon hade föreställt sig. Hon fick hitta på nya sätt att stimulera honom och förändra miljön han levde i.

Erfarenheten fick henne att fundera över våra förväntningar. Den som skaffar hund räknar kanske med att vardagen kommer att förändras. Ett litet djur kan däremot se ut som ett mindre åtagande. Men storleken säger inte hur mycket kunskap, tid och uppmärksamhet som behövs.

Innan man tar emot ett djur behöver man därför ställa sig många frågor. Kan jag erbjuda rätt miljö? Finns tiden för den omsorg och aktivering som just det här djuret behöver? Vilka kunskaper saknar jag?

TRYGGHET BÖRJAR MED ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ

Om Therese ska lyfta något som förenar hennes erfarenheter som jourhem är det tryggheten. Att flytta innebär nya dofter, nya människor och en obekant miljö. För att kunna hjälpa behöver människan försöka förstå hur djuret upplever situationen.

Det är inte alltid enkelt. Att kunna läsa en hund betyder inte automatiskt att man förstår ett marsvin. Therese beskriver hur hon behöver läsa på och söka kunskap från flera håll när hon tar sig an ett nytt djur.

Samma vilja att förstå behövs när ett djur reagerar på ett sätt vi människor tycker är besvärligt. Hon vänder sig mot att kalla ett djur larvigt när det egentligen känner rädsla. En buske eller en plastpåse kan vara helt odramatisk för oss, utan att kännas så för djuret.

Samtidigt medger hon att hon själv gör det. När en hund skäller kan orden komma innan hon hinner tänka efter. Det viktiga blir att upptäcka den egna reaktionen och försöka se vad som ligger bakom djurets beteende. Omtanken finns också i viljan att ompröva det man tror sig veta.

ATT TYCKA OM ETT DJUR – OCH LÅTA DET FLYTTA

Hur lämnar man ifrån sig ett djur som har blivit en del av vardagen?

För Therese rymmer den stunden både glädje och sorg. Ofta har hon hunnit ha kontakt med den nya familjen under en längre tid. Hon ser deras förväntan och förberedelser, får frågor och märker hur efterlängtat djuret är. Hon berättar om blivande kaninägare som vill lämna filtar i förväg så att kaninen får vänja sig vid doften.

Det gör det fint att få lämna vidare. Samtidigt kan det vara svårt, särskilt när en hund har bott länge hos henne och de har kommit nära varandra.

De känslorna behöver inte ta ut varandra. Man kan sakna ett djur och samtidigt vara glad för dess skull. För Therese är det nya, trygga hemmet själva målet med uppdraget.

HJÄLPEN KAN BÖRJA NÄRA SIG

Thereses engagemang sträcker sig också utanför det egna hemmet. Hon har startat Svenska Djurfonden, en stiftelse som stöttar organisationer som arbetar för djur, forskning för ökad djurvälfärd och privatpersoner som behöver hjälp att finansiera sina djurs veterinärvård.

Men den som vill engagera sig behöver inte börja med en egen stiftelse. Hennes råd är att söka efter en organisation i närheten och ta kontakt. Om svaret dröjer kan det vara värt att höra av sig igen. Hon påminner om att mycket av arbetet sker ideellt, på människors fritid.

För den som funderar på att bli jourhem är det en början till ett samtal om vad uppdraget innebär. Thereses erfarenheter visar både hur mycket man kan få tillbaka och hur mycket omsorg som krävs. Det är ett tillfälligt hem, men ansvaret för djuret under den tiden är verkligt.

HÄR OCH NU, TILLSAMMANS

När Therese beskriver glädjen i att leva med djur handlar det också om att göra saker tillsammans. Hon berättar om en utflykt med en av sina hundar: en skogspromenad ner till en naturstrand, högläsning och en natt i tält. Och om att sitta med hundarna och titta på solnedgången.

Det är stunder då tankarna på nästa semester eller nästa stora livsplan får mindre plats. För henne hjälper djuren till att hålla uppmärksamheten i det som händer nu.

Den första jourhunden fick henne att komma ut i en värld som hade blivit liten. Djuren som följt har fortsatt att ge henne nya saker att lära, ansvar att ta och stunder att dela. Hon hjälper dem vidare, och bär samtidigt med sig det de har gett henne.

‍